Jag läste boken ”Glömda” av Hanna Sofia Öberg. En bok om hur asylsökande i Sverige behandlas av migrationsverket.
Jag har många gånger hört talas om skrämmande historier om hur migrationsverket behandlar asylsökande, t ex att personalen firar utvisningen av ett homosexuellt par till Iran med en prinsesstårta. Men inget av det jag har hört har varit bekräftat till 100% så jag har inte vågat tro det värsta utan jag hoppades hela tiden på att dessa historier var en lögn. Men efter att ha läst den här boken insåg jag att det behöver inte alls vara en lögn. Det är mycket möjligt att migrationsverket bygger sina beslut på många olika opassande grunder.
Journalisten och författaren till den här boken bosatte sig i en flyktingförläggning i Hultsfred bland de asylsökande. I boken får man följa flera familjer i deras kamp mot/med migrationsverket för att få uppehållstillstånd i Sverige.
Det som gör boken mycket trovärdig och även till en journalistiskt bok är att journalisten tar med båda sidorna och låter dem säga sina åsikter. Läsaren får vara med de asylsökande under deras svårigheter men man får även veta hur personalen på migrationsverket tänker och beslutar.
Nästan alla händelser är väldigt detaljrika, detta gör att det man läser känns mer verkligt. Men självklart kan dessa detaljer vara påhittade men det är inget jag tror de är i den här boken.
Vi har alla läst om olika fall i tidningarna om sjuka barn som tvingas lämna Sverige för att de inte har ”rätt” att stanna här enligt migrationsverket. Men dessa artiklar läser man sen glöms fallet bort men i den här boken har journalisten gått djupt in i dessa människors liv. Detta gör att läsaren inte lika lätt glömmer då det känns som man vet alldeles för mycket om dem för att glömma. Den här boken skulle kunna leda till att folk reagerar nästa gång de får reda på att någon asylsökande ska tvingas lämna landet även om detta riskerar personens liv.
Att följa dessa människor genom de allra minsta detaljerna i livet och hur svåra de allra enklaste vardagssysslorna kan vara för dem fick mig att inse hur omänskliga migrationsverkets personal kan vara. Den här boken är ett exempel på lyckad journalistik i bokform.
Eftersom boken är skriven av en journalist och det tydligt framgår att boken är en rapport så tycker jag att det är ett krav att allt som står är sant. Men sen är det upp till författaren hur etisk hon vill vara, så länge detta inte påverkar sanningen. Med etisk menar jag att författaren t ex själv får välja vilka händelser som passar boken, hon behöver inte ta med det värsta bara för att handla etiskt rätt. Men detta innebär inte att läsaren inte ska läsa med kritiska ögon, jag ifrågasatte flera händelser då de var väldigt hemska för att ske i det mänskliga Sverige. Det som får mig att tro på det som står är att författaren själv ifrågasätter väldigt mycket, det är tydligt att författaren inte bara vill skriva en bra bok utan få fram sanningen. Jag uppskattar den här typen av journalistik väldigt mycket. Jag tror att läsaren blir mer påverkad vilket kan skapa en reaktion och även uppmärksamma den specifika frågan. Ett enskilt reportage räcker inte när det handlar om svåra och komplicerade frågor. Läsaren behöver mycket fakta för att övertygas, vilket inte alltid räcker till i en artikel eller ett reportage.
